Vad är ångest

Ångest är en svår term att beskriva. Människor rapporterar ofta att de upplever eller känner ångest, vilket kan betyda många olika saker. Alla människor upplever vanligtvis känslan av ångest. En kris eller annan stressig situation kan utlösa ångest.

Vad är ångest?

Att ibland känna ångest är en normal biologisk reaktion, vilket innebär att kroppen förbereder sig för en händelse som kräver extra uppmärksamhet eller en adrenalinpåslag. Men när känslor av ångest börjar bli en ständig följeslagare eller dröjer sig kvar länge efter att en stressfaktor har försvunnit, kallas det för en ångeststörning.

Liksom många andra psykiska sjukdomar skiljer sig ångest från normala känslor av ångest och nervositet. Personer med ångeststörningar kan ha en påträngande och ihållande rädsla för något som inte utgör någon egentlig fara. Exempel på ångeststörningar är generaliserad ångeststörning, separationsångeststörning, social ångeststörning (tidigare kallad social fobi) och panikstörning.

Vid intensiv ångest eller stress upplever en person regelbundet ångestsymtom, som kan inkludera en panikattack. Panikattacker är plötsliga och upprepade perioder av intensiv rädsla utan att det föreligger någon verklig fara.

Om ångest dessutom påverkar en persons förmåga att leva fullt ut kan det bli ett psykiskt hälsoproblem. En kombination av genetiska och miljömässiga faktorer avgör en individs risk för ångeststörningar. Dessutom har personer med andra psykiska störningar, t.ex. depression, ofta också en ångeststörning.

Riskfaktorer för ångestsjukdomar

Det finns vissa allmänna riskfaktorer för alla typer av ångeststörningar, bland annat vissa personlighetsdrag, traumatiska händelser i tidig barndom eller vuxen ålder och en familjehistoria av ångest eller andra psykiska störningar.

Ursprunget till ångeststörningar

Idén om ångest som en psykisk störning hänvisar till Sigmund Freud, den moderna psykologins fader. När sinnet upplever vad Freud kallade spänning agerar en person på ett sätt som leder till ett trevligt resultat. När denna spänning var potentiellt farlig eller stred mot samhällsnormer kallade Freud det för frustrerad spänning eller ångest. Vid den här tiden betraktades ångest som en sorts neuros. Freuds mål var att bota ångest; för att betraktas som balanserad och hälsosam i den här tiden behövde en person eliminera ångest.

I mitten av 1900-talet började filosoferna se fördelarna med att studera ångest utifrån neuroser. Psykologer började förstå att ångest var en bestämd del av människans villkor. Den kunde inte avlägsnas som Freud ursprungligen hade antagit.

American Psychological Association införde först generaliserad ångeststörning i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) 1980. Även om störningar med liknande symtom tidigare hade registrerats i DSM var detta första gången som GAD klassificerades som en egen enhet.

Vetenskapen bakom ångest

En ångestsjukdom orsakas av specifika processer i hjärnan som tenderar att visa sig i form av fysiska reaktioner och symtom. Under en ångestreaktion får hjärnan ett inflöde av kortisol och adrenalin. Adrenalin är ett hormon som ger en energistöt. Det är ansvarigt för att utlösa det som kallas kamp- eller flyktreaktionen. Kortisol har många kroppsfunktioner men utsöndras vanligen som ett svar på stress. Reaktionerna på denna frisättning kan variera från person till person eftersom de flesta celler i människokroppen kan ta emot kortisol.

Tillsammans ökar dessa två hormoner individens sinnen och förbereder dem för upplevd fara. När den upplevda faran har försvunnit utsöndrar hjärnan fler hormoner för att hjälpa till att uppnå ett lugnt tillstånd. Hjärnans oförmåga att nå ett lugnt tillstånd är en viktig karakteristik av en ångestsjukdom.

Den del av hjärnan som ansvarar för att varna resten av kroppen för potentiellt farliga situationer kallas amygdala. Den ligger i det område i hjärnan som ansvarar för humör och känslor. Hos personer med en ångeststörning är amygdala ganska stor och skickar ofta falska larm, vilket gör att personer känner sig oroliga även när ingen fara föreligger.

Tecken på en ångestsjukdom

Fysiska symtom relaterade till ångest är bland annat darrningar, svaghet, muskelspänningar, sömnproblem, andnöd, snabba hjärtslag, matsmältningsproblem, illamående, frekvent huvudvärk, magsmärtor, panikattacker och okontrollerbar svettning.

Hur diagnostiseras ångestsjukdomar?

En person hänvisas till en psykolog för en psykologisk utvärdering för att diagnostisera ångeststörningar. Inga laboratorier eller tester kan diagnostisera ångeststörningar, men vårdgivaren kan beställa laboratorietester för att utesluta fysiska tillstånd som orsakar symtomen.

Behandling av ångest

Även om ångest är ett mycket komplext ämne finns det olika sätt att hantera stress och mildra effekterna av ångest. Till exempel kan enkla aktiviteter hjälpa till att lugna de mentala och fysiska tecknen på ångest, vilket inkluderar meditation, långa bad, vila i mörkret, yoga, djupa andningsövningar och att ersätta negativa tankar med positiva. Att gå med i stödgrupper kan också uppmuntra individer att dela med sig av copingstrategier och erfarenheter.

Kognitiv beteendeterapi (CBT)

Kognitiv beteendeterapi är en av de mest rekommenderade behandlingsmetoderna för ångest. Denna teknik använder sig av ett tvådelat tillvägagångssätt för att hjälpa till att minska effekterna av ångest. Denna terapi betraktar kognitionen från en riktning och fokuserar på övervakning av tankemönster. Detta steg hjälper en individ att utveckla förmågan att känna igen när irrationella eller ångestfyllda tankar tar över. Den beteendemässiga ansatsen kommer från den andra hållet, som syftar till att hjälpa till att långsamt utsätta en person för de saker som kan utlösa ångest. Dessa två kombinerade strategier kan hjälpa dem som lider av ångest att förstå sina tankeprocesser och minska sin ångest överlag. Stresshantering och psykoterapi kan hjälpa till att lindra symtomen på ångest.

Psykoterapi

Psykoterapi, så kallad samtalsterapi, kan hjälpa personer med ångestsyndrom. För att samtalsterapi ska vara effektiv måste den vara riktad och skräddarsydd mot en individs specifika ångest och behov. Den kan också hjälpa en individ att hantera den känslomässiga reaktionen på störningen.

Exponeringsterapi

Exponeringsterapi fokuserar på att hantera de rädslor som ligger till grund för ångestsyndromet genom att låta personer delta i aktiviteter eller situationer som de kanske har undvikit. Avslappningsövningar och bildspråk kan användas tillsammans med exponeringsterapi. Att skapa en mental bild av att framgångsrikt besegra en specifik rädsla kan också hjälpa till att lindra ångestsymtom om ångeststörningen är relaterad till en specifik fobi.

Träning i avslappningsrespons

En annan framgångsrik strategi för att hantera ångest är avslappningsträning. Avslappningsreaktionen sker när kroppen lugnar ner sig efter en ångestreaktion. Personer med ångest har ofta svårt att producera detta svar. Det finns flera utmärkta tekniker för att träna denna reaktion. Meditation är en vanlig sådan. Det är en effektiv strategi för att hjälpa individer att lugna ner sig och öka sin självkännedom.

Andningstekniker är också ett bra sätt att träna upp avslappningsreaktionen. En vanligt förekommande strategi är diafragmatisk andning. Denna teknik ser till att en person andas fullt ut varje gång han eller hon tar ett andetag i stället för att ta många ytliga andetag. Progressiv muskelavslappning är en annan vanligt förekommande teknik. Tekniken innebär att man spänner och sedan släpper varje muskel i kroppen och hjälper ofta till att medvetandegöra spänningar som en individ kanske inte har märkt tidigare.

Övning

Vid ångest går kroppen in i ett kamp- eller flykttillstånd, vilket ger upphov till en adrenalinkick. Adrenalinet som kroppen skapar kan utnyttjas i en avslappningsreaktion genom att göra något aktivt. Ingen specifik typ av träning behöver göras; att jogga, promenera, tyngdlyfta eller göra HITT kan hjälpa till att lindra ångest. Yoga är också en annan bra träningsform för personer med ångest. Den innehåller fokuserad andning, mjuka rörelser och stretching i en enda bra övning.

Mediciner

En annan vanlig metod för att hantera ångest är mediciner mot ångest. Flera kategorier av läkemedel kan hjälpa till att behandla ångeststörningar. En kategori är antidepressiva läkemedel. Även utan depression har antidepressiva läkemedel en hög framgångsfrekvens när det gäller att behandla ångest.

En annan vanlig typ av läkemedel är selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). SSRI hjälper till att öka mängden serotonin i kroppen genom att förhindra att det återabsorberas i hjärnan. Typiskt sett är SSRI kända för att vara en säker medicinering med minimala (om än inte obefintliga) biverkningar. Mediciner kan hjälpa till att lindra ångestsymtom men botar inte ångeststörningar. Det är viktigt att övervaka eventuella individuella symtom under ångest, eftersom vissa beteenden och mediciner kan förvärra dem.

Sammanfattning

Det finns olika typer av ångestsjukdomar. Ångest är en utbredd och hanterbar psykisk störning med många underkategorier. Orsakerna till en ångeststörning kan variera drastiskt från en person till en annan, men det är viktigt att komma ihåg att det är mycket naturligt att uppleva ångest. Ångest eller ängsliga reaktioner är kroppens signaler om att vi kan vara i fara. Men när ångest blir ett konstant och ohanterligt fenomen är det dags för individen att överväga att hitta strategier för att hantera det.